Långt innan multiplayer fanns som ett alternativ föredrog jag att spela med sällskap. Jag hade turen att ha en vänkrets som tyckte att spel var lika självklart att samlas kring som andra samlas kring fotboll eller Melodifestivalen. Tillsammans låste vi upp samtliga karaktärer i Tekken, förstörde för varandra i Mario Kart och utforskade varenda skejtbar millimeter i Jet Set Radio. Det blev helt enkelt mer spelat för att vi var fler med olika styrkor.

Mario Kart – har förstört relationer sedan 1992.

LAN, hot seat och online multiplayer är inte samma sak. Jag var hängiven mitt guild i World of Warcraft men det var ju också en del av spelmekaniken: att tvingas spela med andra människor för att avancera. Tvång gör ingen gemenskap, oavsett hur många gemensamma motiv det finns.

Om du brukar resa kanske du också är en sådan som föredrar att resa ihop med någon. För att upplevelsen delas och går att återuppleva. Likadant är det för mig när jag spelar tillsammans med andra. Det är skönt att spela själv men också stundtals ödsligt. Det händer väldigt mycket under en spelomgång och hälften av nöjet är att montera ned hela upplevelsen för att bygga upp den igen med nostalgi. Vissa spelupplevelser blev uthärdliga enbart för att de spelades tillsammans med andra (Contra, jag tittar på dig).

Dagens spelkrets består oftast av min sambo, jag själv och min vän Bella. Min sambo är bra på att sikta och skjuta. Jag är bra på att smyga och lösa pussel. Bella är riktigt bra på att lösa logiska problem. Vi är alla tre utmärkta på att skrika ikapp mot skärmen när vi blir exalterade. Utan dem skulle jag aldrig ha orkat ta mig igenom hälften av de spel som jag har spelat de senaste åren.