För ett år och drygt en vecka sedan avslöjade Nintendo sin nästa spelkonsol: Nintendo Switch. Rykten om Nintendos uppföljare till Wii U, om en enhet som skulle vara både stationär och bärbar, hade redan florerat ett tag. Det här var dock första gången som vi fick ta del av Nintendos vision av konsolen. Det tre och en halv minuter långa videoklippet visade hur Nintendo Switch kunde spelas både framför soffan och när man är ute och rör på sig. Spel som det redan tillkännagivna The Legend of Zelda: Breath of the Wild visades upp tillsammans med The Elder Scrolls V: Skyrim, Mario Kart 8 Deluxe, Splatoon 2 och ett ännu ej tillkännagivet 3D-Mario-spel. Videon slutade med orden ”Coming March 2017”.

Minns du hur du reagerade på videoklippet när du såg det för första gången? Din reaktion var kanske inte så annorlunda än min egen: entusiasm över att Nintendo satsar på ett koncept som känns tilltalande redan på förhand, men blandad med en ganska generös dos skepsism. I oktober 2016 hade vi fortfarande fiaskot som var Wii U nära i minnet. Nintendo Switch verkade lovande, men med bakgrund mot hur Nintendo hanterade sin hårdvara efter Wii och Nintendo DS-erans slut så var det svårt att känna tilltro för att Nintendo skulle kunna leverera på de ambitiösa koncept som presenterades i Nintendo Switch-videon. Jag var optimistisk, men avvaktande. Nintendo hade gjort mig besviken förut.

Ja, jag är en cyniker. Och jag har aldrig varit så glad över att ha haft fel i min cynicism. Nu när Nintendo Switch har varit på marknaden i drygt sex månader så är det svårt att kalla konsolen för något annat än en ren och skär triumf. Hårdvaran var allt som det första videoklippet utlovade, men man köper inte Nintendo-konsoler för hårdvaran, utan för spelen som släpps till den. Och jag tror inte att någon hade kunnat förutspå hur väl Nintendo skulle lyckas på den fronten. Åtminstone inte under konsolens första år på marknaden.

Det började förstås med The Legend of Zelda: Breath of the Wild. Som jag konstaterade i blogginlägget med mina första intryck av konsolen var den i princip ett Zelda-konsol under de första veckorna. Det gjorde mig ingenting. Zelda var den enda av Nintendo Switchs lanseringstitlar som intresserade mig nämnvärt, och jag skulle ändå påstå att Switch hade den bästa lanseringsuppställningen sedan Nintendo 64 släpptes med Super Mario 64 och Mario Kart 64 för nästan 20 år sedan.

Zelda följdes upp med Mario Kart 8 Deluxe, som kanske har sett mer speltid på mitt Switch än något annat spel – inklusive Breath of the Wild. Det är dock inte bara min speltid. Min flickvän sitter i soffan och spelar det med sin lillasyster när jag skriver det här. Som ambassadör för konsolen är Mario Kart 8 svårslaget, och det har fått följa med på många besök till vänner och familj under det senaste halvåret. Splatoon 2 var inte riktigt min grej, men de som gillar det gillar det starkt. Jag och många andra föll däremot lite otippat pladask för Mario + Rabbids: Kingdom Battle, det X-Com-inspirerade strategispelet i vilket Ubisoft slår ihop svampriket-karaktärerna med rabbids i turbaserade strider.

Kronan på verket kom dock den här veckan, i form av den 3D-Mario-titel som visades som hastigast när Nintendo Switch först tillkännagavs. Jag är ungefär tio timmar in i Super Mario Odyssey, vilket inte är tillräckligt för en recension men fullt tillräckligt för följande omdöme: det verkar vara allt jag ville ha av ett Mario-spel år 2017. Jag kan se mig själv ägna timmar åt att utforska varje skrymsle och vrå i de öppna världarna tills jag har hittat varje måne som Nintendo har gömt undan. Just nu skulle jag helst vilja stänga igen min MacBook, plocka upp Switch-enheten ur docken, lägga mig i sängen och förlora mig själv i Nintendos senaste mästerverk. Det hade jag nog gjort också, om flickvännen inte hade norpat mitt Switch för att spela Mario Kart 8.

Då har vi inte ens pratat om konsolens indietitlar, som har vuxit till en strid ström under de månader Nintendo Switch har varit på marknaden. Jag gjorde ett försök till att katalogisera de kommande titlarna till konsolens digitala butik i mitten av augusti, men jag tror inte att ett sådant blogginlägg är realistiskt längre. Det duggar för tätt mellan titlar värda att nämna.

Bland spelen som redan har släppts finns Thimbleweed Park, Golf Story, SteamWorld Dig 2, Stardew Valley, Minecraft, Shovel Knight och Cave Story, och fler spel blir tillkännagivna varje vecka. För många för att hinna med alla, men fullt tillräckligt många för att fylla upp tiden mellan de stora Nintendo-släppen på plattformen. Jag har fortfarande SteamWorld Dig 2 på min att spela-lista, och jag påbörjade Thimbleweed Park dagen innan Super Mario Odyssey släpptes. Tveksam timing.

Nintendo Switch hade inte bara den bästa lanseringstiteln på 20 år, utan kanske också en bättre förstaårsuppställning av spel än någon annan konsol – med Zelda och Mario i spetsen. Kontrasten mellan Nintendos 2016 och dess 2017 är så absurt stor att den fortfarande är svår att greppa. Minns ni när man pratade om hur Nintendo kanske borde lämna hårdvarubranschen för stationära spelkonsoler helt och hållet? Det var inte så länge sedan. När det sades – för ungefär två år sedan – så fanns det också en del rimliga argument för varför Nintendo borde kasta in handsken. Människorna som presenterade dem glömde dock bort en gammal sanning inom spelbranschen: man ska aldrig underskatta Nintendo. Företagets 2017 visar varför.

Så vad väntar härnäst för Nintendo? Vad kommer företaget ha att bjuda på till Switch under 2018? När det gäller tungviktare bland first party-titlar så finns det nog inga som slår hårdare än spel i Mario- och Zelda-serierna, så det kan bli svårt för Nintendo att överträffa konsolens första år på marknaden på den fronten. De spel som redan har tillkännagivits till nästa år, som Kirby och Yoshi, ser lovande ut, men de kommer inte att få samma genomslag som Mario eller Zelda. Metroid Prime 4 tillkännagavs med en logotyp på E3 i år, men det finns inga garantier för att det kommer att släppas under nästa år. Samma sak gäller för Pokémon-RPG:t som är under utveckling till Nintendo Switch – seriens första på en (semi-)stationär konsol. Om Game Freak får en fullträff i stil med Pokémon Sun/Moon så blir det en rejäl fjäder i hatten för konsolen.

Jag fortsätter också att hoppas på att Nintendo ska börja prata om sina planer för Virtual Console på Nintendo Switch. För bara ett par dagar sedan avslöjades det att konsolen nu har stöd för GameCube-handkontroller, vilket har gett förnyad styrka till spekulationerna om att den ännu ej tillkännagivna Virtual Console-tjänsten kommer att bjuda på GameCube-spel. Jag svarar med en axelryckning. Spelen man verkligen bryr sig om – The Legend of Zelda: Wind Waker, Resident Evil 4, Metroid Prime – finns redan att spela i bättre versioner på andra konsoler. Jag är främst intresserad av bärbara versioner av The Legend of Zelda: A Link to the Past, Super Mario World och – håller tummarna – Metroid-spelen till Game Boy Advance. Om jag kan spela dem på min Switch-enhet, tillsammans med de andra spelen som jag redan har köpt på Virtual Console på både Wii och Wii U, så är jag nöjd.

Många av mina blogginlägg om Nintendo från det senaste året – vilket kan vara majoriteten av dem – har varit utvärderingar av Nintendos strategi för konsolmarknaden. Med bakgrund mot det år som Nintendo har haft känner jag dock att jag inte längre kommer att ägna min skrivtid åt att resonera kring varje beslut som Nintendo fattar. Om Nintendo har visat något under de tolv månaderna, sedan Nintendo Switch tillkännagavs, så är det att de vet vad de sysslar med. De vet vad spelarna vill ha, de vet hur de ska gå tillväga för att ge det till dem, och de är kapabla att leverera på sina målsättningar. Kontrasten mot några år tidigare är, som sagt, stor.

Wii U-eran var många års uppförsbacke för spelbranschens mest anrika företag, och vi som vill se Nintendo bygga bra spelkonsoler och släppa fantastiska spel har lidit med dem. Men nu är lidandet över. Nintendo är tillbaka. Och vilken comeback det har varit.