Det var länge sedan jag spelade ett ordentligt peka- och klicka-spel, vilket är något som jag kan sakna då det en gång i tiden var uteslutande vad jag spelade. Peka- och klicka-spelen var en väldigt framgångsrik genre under 80- och början av 90-talet, vilket inte var så konstigt. Spelen var (relativt) billiga att producera, men när FPS-spel med tredimensionella världar blev vanligare så steg utvecklingskostnaderna. Dessutom flyttades allmänhetens hype från storyn till spektaklet. Vi såg samma trend när bion introducerades för allmänheten, när 3D kom, och nu med årets fluga, VR. Vi får wow-upplevelserna och det räcker för oss. Åtminstone i början.
Visst försökte peka- och klicka-spelen att följa med i utvecklingen och bli tredimensionella, som till exempel Gabriel Knight 3: Blood of the Sacred, Blood of the Damned. Det blev dock rätt snart tydligt att peka- och klicka-spelen inte lyckades hålla jämna steg i utvecklingen eller vara tillräckligt billiga att producera. Allmänheten tappade intresset för genren och den försvann nästan helt. Spelföretaget Sierra som en gång hade skapat spelgenren blev uppköpt och glömdes bort, ett öde som även LucasArts delade, även om de höll ut längre.
Givetvis dog inte spelgenren, men peka- och klicka-spelen var inte längre en stor, dominerande genre. När jag slutade att spela på datorer fick jag lämna spelgenren bakom mig. Det var inte förrän 2011 när Gray Matter kom till Xbox 360 som jag återvände. Jag som höll Jane Jensen högt efter hennes arbete med Gabriel Knight-serien var förstås överlycklig och hoppades på en ny våg av peka- och klicka-spel. Så blev det förstås inte.
Idag brukar spel som Telltale Games The Walking Dead-serie sägas vara den moderna arvtagaren till peka- och klicka-spelen. Till viss del är det också sant då det delar flera drag med de gamla spelen. När jag nu satte mig ned för att spela igenom Silence – The Whispered World 2 fem år efter att jag spelade Gray Matter så har jag inga illusioner om att peka- och klicka-spelen kommer att återvända som en stor spelgenre. Däremot får Silence mig att minnas hur pass mycket jag saknat den här typen av spel.
Silence fokuserar på handlingen och skalar bort allt onödigt. Inget online-läge för att kräma ut mer speltid. Ingen lövtunn story som maskerar att spelet egentligen handlar om att slakta fiender. Inga frustrerande öppna världar utan innehåll. Silence har ett tydligt fokus på berättelsen, den viktigaste delen av ett spel för mig, och handlingen är både smart och roligt skriven. Vid flera gånger drar jag på smilbanden och ibland övergår leendet till att brista ut i ett högljutt skratt.
Samtidigt fyller Silence mig med sorg. Det får mig nämligen att minnas vad peka- och klicka-spelen en gång var och vad jag troligtvis aldrig mer kommer att få. Är det därför som jag njuter så oerhört mycket när jag spelar Silence? Visst finns det en sanning i det påståendet, men det vore att göra spelet en otjänst. Silence står bra på egna ben med en intressant (och rolig) berättelse, en fungerande spelkontroll på konsolen och varma karaktärsporträtt. Silence är kort och gott ett spel som inte bara lever på nostalgi, utan som byggt vidare på nostalgi och utvecklats till att bli ett fenomenalt spel.
På lördag går det att läsa min recension om Silence här på Spelbloggen, men jag tror ni anar vart det lutar.