Okej, låt oss få en sak direkt ur vägen. Det finns ett fullständigt orimligt machoideal som säger att män inte får gråta. Som en bekant brukar säga: ”Fuck that shit”. Klart män får gråta. Jag gråter ohämmat, även publikt då jag går på bio (till mina vänners förtret). Det är ingen idé för mig att försöka dölja det för när tårarna kommer så väller de fram.

Att gråta är bra. Det är ett sätt att rena sina känslor, att nå katarsis. När spel får mig att göra det är det dessutom ett utmärkt bevis på att de lyckats beröra mig som spelare. Det är den yttersta formen av belöning som jag kan få från ett spel, så därför jag tänkte lista mina fem favorit-tillfällen som fått mig att gråta som en barnunge.

Samtliga spel spoilas förstås så vill du förbli ospoilad hoppar du över texten om spelet.

5. Gears of War 3

Gears of War är en spelserie känd för sina Belgian Blue-lika supersoldater som köttar ihjäl sina fiender, men under ytan finns det faktiskt en berättelse med bra drama. Vi får se en glimt av det i Gears of War 2 där Dominic Santiago finner sin döda fru, men det som verkligen fick mig att fälla tårar var Gears of War 3.

Marcus och hans vänner befinner sig i en omöjlig situation. Locust har omringat dem och de kommer att dö. Dom, som sedan sin frus död inte varit sig själv, ser en möjlighet och tar den. Han avviker från gruppen, snor ett fordon och använder det i en kamikazemanöver för att sätta igång en explosion som utplånar fienden, allt skickligt tonsatt med låten ”Mad World”. Det är en hjältes död för en man som inte längre har något kvar att leva för. Dominic offrar sitt liv för att de andra ska få leva, i synnerhet sin bästa vän. Det är hans gåva till dem, och den sortens hjältemod får tårarna att rinna för mig.

4. Mass Effect

Vid det här laget är det knappast någon hemlighet att jag håller spelet Mass Effect högt och det kvalar förstås även in på denna lista. I slutet sker en episk rymdstrid mot The Soverign samtidigt som Shepard strider mot den onde Saren på The Citadel. Givetvis går Shephard segrande ur striden, men det framgår också hur liten hen är. Då The Soverign förintas utanför i rymden så haglar rymdskrot ned mot rymdstationen och krossar avdelningen där Shepard befinner sig. När Captain Anderson tar sig in med en räddningsstyrka finner han Shepards kollegor vid liv, men då kaptenen frågar efter sin främsta soldat ser de nedslagna ut. Hen är död.

Det är förstås en lögn, men för en stund så får Bioware mig att tro att Shepard dog. Kanske var det för att jag inte hade en aning om att det skulle bli en trilogi första gången då jag spelade spelet, men det tog mig så oerhört hårt att dö där. Tårar föll, för att sedan bytas mot en oerhörd lättnad att se att Shepard var vid liv. Det är förstås ett billigt trick, men det var något som satte sig väldigt hårt i mitt minne.

3. Life is Strange

Life is Strange slog ned som en blixt från klarblå himmel för mig. Det episodbaserade spelet baseras kring tonårsflickan Max som återvänder till sin hemstad Arcadia Bay för att påbörja sin fotoutbildning. Spelet är jordnära och rotat i ett mindre mysterium och personliga relationer, det till trots att Max visar sig ha en förmåga att manipulera tiden.

En av de starkaste relationerna i spelet är hennes barndomsvän Chloe. Den blåhåriga punkrocktjejen har massor med attityd och drar oss in i sökandet efter Rachel Amber, hennes försvunna vän. I episod fyra hittar de båda henne, men det blir allt annat än ett lyckligt fynd. Någon injicerar Max med en drog som gör att hon inte kan fokusera sina krafter. Istället får hon se sin mentor och idol skjuta ihjäl Chloe framför hennes ögon.

Det blev ett oerhört starkt slut för mig. Dels på grund av sveket från min mentor, dels för att min Max var förälskad i Chloe. Att då få se henne dö fick mig att gråta störtfloder. Jag var helt kraftlös och kunde inte förhindra mordet, vilket fick mig att må riktigt, riktigt illa. Överlag finns det mycket mer att säga om Life is Strange (vilket jag gör i min podcast Spel 223), men den här scenen var den som fick mig att böla mest.

2. The Walking Dead: Season 1

Telltale Games överraskade alla med sitt suveräna episodbaserade spel The Walking Dead. Vi fick under första säsongen spela som Lee men den unga Clementine fick minst en lika stor huvudroll. Även om vi fick lära oss att allt förr eller senare gick åt helvete i spelet så blev det ett oerhört emotionell avslut på säsongen.

Lee har blivit biten och ber Clementine att döda honom innan han förvandlas till en zombie. Spelaren tvingas att välja om hon ska skjuta honom eller låta bli. Det är ett oerhört trauma att behöva avsluta lidandet för en person som blivit en fadersgestalt för mig, och det är därför scenen blev så stark för mig. Det är helt trovärdigt i The Walking Dead och hundra procent känslomässigt att ta farväl av Lee och lämna över manteln till den egentliga huvudrollen. Det fick mig att böla som bara den.

1. Mass Effect 3

Det är omöjligt att inte placera Mass Effect 3 högst upp på listan över de mest gråtfyllda spelögonblicken. Bioware knyter ihop säcken från tre spel och det är få spelserier som har möjligheten att konkurrera med den känslomässiga tyngd som det får. Det finns så många ögonblick som fick mig att bli tårögd, men det kanske starkaste ögonblicket var i slutet där jag skadad tagit mig fram till en konfrontation mot The Illusive Man. Efter att besegrat honom sjunker jag utmattad ned vid den döende Captain Anderson, samma man som varit min vän och befälhavare i de tidigare spelen. En av de sanna hjältarna. I det ögonblicket så får vi se en mänsklig sida av honom och hans relation till Shepard. Vi ser hur Anderson säger att han är stolt över oss, och när vi tackar för komplimangen får vi inget svar. Han har somnat in och lämnat oss ensam, utan att höra vårt tack.

På ett logiskt plan vet jag att allt liv i galaxen är mycket viktigare än en persons, men jag känner inte dem. Skulle de dö så skulle jag inte gråta för alla som mist sitt liv. Anderson som har varit med resan från start är en person jag verkligen lärt att känna. Det är en verklig person för mig och det blir oerhört emotionellt när han tar sina sista andetag. När jag ska fortsätta spela den sista sträckan i spelet blir det svårt att faktiskt se vad jag ska göra då ögonen är tårfyllda.

Samtidigt är det då som jag är som lyckligast. Bioware har lyckats beröra mig på ett djup få spel lyckas med. Det är i sådana här stunder som jag gråter av glädje eftersom det fyller med en katarsisk känsla. Därför håller jag tummarna för att många, kommande spel ska få mig att gråta. Det är nämligen den ultimata belöningen för mig.

https://www.youtube.com/watch?v=I2oqnYO1k6w